Att tro och hoppas för mycket..
Kategori: Allmänt
Denna resa har varken en tydlig början eller ett självklart slut, det är liksom en mix.
Men lärarprogrammet började jag som 18 åring, skulle fylla 19. Hösten var där, hade precis haft sommarlov efter gymnasiet och skulle påbörja resan som saknade slut, resan att bli lärare. Jag hoppade på lärarutbildningen för jag trodde och tror även idag att det är det bästa att ha en utbildning.
Har inom ideel sektor arbetat med barn och unga i olika sammanhang. Det har gjorde mig säker på att inom skolans värld skulle jag passa bra. Ledaregenskaperna har jag och utvecklas hela tiden. Men under utbildningen har jag nog aldrig varit så osäker på om valet av utbildning var den rätta.
Jag hade praktik på olika skolor, olika årskurser, i svenska och religion. Att föreläsa om något jag gillar är bland det bästa jag vet och kände av det även då. Jag är om jag får säga det själv rätt inspirerade på. Jag är en bra ledare och det vet jag.
4.5 år, det var vad det tog i tid för att bli klar som lärare. På examen står det 3-9 i svenska och religion. Jag var äntligen färdig. Resan på universitetet var stundtals krävande och stundtals rätt enkel. Men en sak stod klar, jag har aldrig varit mer osäker på mitt beslut att bli lärare.. Men jag är ingen quiter, jag slutför saker jag ger mig in på. Därav den examen jag har idag. På min lärarlegitimation står det att jag får undervisa 3-9 i svenska och religion, ett papper som kostade mer än det smakade, fick jag högre lön för detta papper som tog 9 månader att få? Nej, men rätten att skriva på mina egen satta betyg.
Idag har jag varit lärare i snart tre terminer på heltid i främst svenska. Jag har testat såväl friskola som kommunal skola. Jag har aldrig varit så stressad i hela mitt liv under så långa perioder, jag glömmer saker, jag är otrevlig mot mina nära och kära och jag har försummat mig själv. Första terminen som lärare gick jag upp nästan 10 kilo i vikt under loppet av 2 månader. Vågen stod på nästan 80kilo till mina 163cm.. Det har tagit mig ett år att gå ner dessa kilon plus 10 till. Jag var så nära den berömda "väggen" att jag kunde snudda den framför mig. 24 år och nästan utbränd, eller var jag kanske utbränd? Var det kanske så att jag inte lyssnade på kroppens signaler och någon annan i mina skor faktiskt skulle vara sjukskriven. Men att känslan av att misslyckas var större och ville förträngas till största möjligaste mån. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv...
Idag är jag på ett bättre ställe, en bättre utgångspunkt. Men mår jag bättre? Nja, jag har lärt mig att må mer eller mindre dåligt, jämt tror jag. Om någon frågar mig varför jag mår dåligt, har jag inte ett självklart svar..
Det enda svar jag känner jag kan ge är, att läraryrket var inte vad jag hae hoppats och trott på. Men även då ljuger jag, för det hela handlar egentligen om att dagens skola i Sverige, var inte det jag utbildade mig till. Jag är inte den ledaren jag vill vara, jag är inte heller den pedagog jag vill vara, jag är någon annan, ett skal av mig själv, för att kunna överleva...
