livetsomlrare.blogg.se

Är det jag som är felet? Är det jag som inte passar in i skolan, eller är det skolan som inte passar mig?

 

Det är frågor att fundera mycket över. Varför klagar ingen annan? och om jag någonsin yttrar mig får jag höra samma saker hela tiden:

 

"Det är jobbigt som lärare de första åren"
"Allt är jobbigt i början, det är naturligt"

"Det kommer bli bättre om några år"

"Du har snart sommarlov"

 

Jag är så trött på att höra att man ska må dåligt.. Att det kommer bli bättre.. Det står mig upp i halsen. Jag har jobbat 1,5 år snart, när kommer vändningen? om 2 år om 3 år eller om 5-10 år? Ska jag alltså bara köpa att må dåligt i 1-10 år?

 

En kollega sa till mig idag: "Skaffa barn så ska du se att du drar ner på tempot". Det är alltså lösningen?

 

För mig känns detta så himla sjukt. Så ohållbart. Du ska inte vara 24 år och känna att väggen är nära, du ska inte vakna på nätterna med oroskänslor. Men vad vet jag, det kanske är så här det ska vara? Eller kanske är det så att det är jag som är felet... Jag kanske gör fel, kanske planerar för mycket, vill för mycket, känner för mycket, bryr mig för mycket.

 

Jag har fått höra att man med åren lär sig stänga av, i mina öron blir avtrubbad.. Den dagen jag slutar bry mig om mitt jobb och de jag gör, då ska jag sluta. När jag slutar bry mig om barn, unga och människor då är jag halv. Då kommer jag inte leva efter mina värderingar och det jag innerst inne tror på. Men vad vet jag, kanske är det det som är felet, jag vill och bryr mig för mycket. .